Sverige skaffar sig en språkpolitik

AV OLLE JOSEPHSON

I Sverige har språk inte varit en politisk fråga. Det är kanske den viktigaste skillnaden mellan svensk och norsk språkhistoria under 1900-talet. Svenskar är förvisso inte ointresserade av språkfrågor. De gillar att diskutera sociala och regionala skillnader i språkbruk, de anser att det är viktigt med ett vårdat och begripligt språk i offentliga sammanhang, och de kan diskutera hur invandrare på bästa sätt ska lära sig svenska. Men detta betraktas inte som politik. I den mån svenskar känner till språkstriderna i Norge under de senaste 150 åren, ses de med förundran.

Men det var 1900-talet; 2000-talet tycks bli något annat. Tecken har naturligtvis inte saknats tidigare, exempelvis det tidiga 90-talets debatt om så kallad hemspråksundervisning eller den svenska riksdagens beslut 2000 om fem svenska minoritetsspråk (samiska, finska, tornedalsfinska, jiddisch och romani). Men två händelser 2002 placerade mer slutgiltigt språkfrågorna på den politiska dagordningen.

Viktigast på kort sikt var kanske det förslag som det liberala folkpartiet lade fram i samband med valrörelsen i september: invandrare som vill bli svenska medborgare måste genomgå ett test i svenska. Nästan ingen enskild fråga kom att diskuteras så mycket i valrörelsen, och förslaget bidrog säkert till en överraskande valframgång för folkpartiet. Under vintern 2003 har det åter förts fram, men det är föga troligt att det kommer att förverkligas. Inget annat riksdagsparti ger förslaget sitt aktiva stöd. Från språkvetare, språkvårdare och invandrarlärare har kritiken varit stark. Man menar att det inte skulle förbättra invandrarnas svenskkunskaper. Inget tyder på att invandrare som i dag siktar på medborgarskap inte skulle vilja lära sig svenska utan behöver tvingas till det. Avgörande för svenskkunskaperna är god svenskundervisning och nära kontakt med det svenska samhället. De många länder som har ett språkkrav för nya medborgare kan inte visa att det har någon verklig betydelse för språkkunskaperna. Men oavsett hur det går med folkpartiförslaget visade valrörelsen ändå att språkfrågor kan vara politiskt brännbara.

Mål i mun

På längre sikt är det betydligt viktigare med den omfattande parlamentariska utredning, Mål i mun (SOU 2002:27), som lade fram sitt 600 sidor tjocka slutbetänkande i april förra året. Ska man sammanfatta utredningen mycket kort kan några huvudpunkter lyftas fram. Särskild lagstiftning ska reglera svenskans ställning som huvudspråk. Språkfrågorna ska lyftas upp som ett särskilt politikområde inom statsförvaltningen. Tre mål för språkpolitiken föreslås: svenskan ska fortsätta att fungera som ett komplett och samhällsbärande språk i Sverige, den offentliga svenskan ska vara korrekt och välfungerade, och varje medborgare har rätt till språk: modersmål (oavsett vilket av de 200 som finns i Sverige), svenskan och främmande språk. En mängd förslag på olika områden som skola, arbetsliv eller varuhandel ska möjliggöra denna politik. I flertalet fall handlar det om regler och förordningar som garanterar att svenskan ska kunna användas, kanske inte alltid som dominerande språk men alltid som ett tänkbart språk.

Av dessa olika delåtgärder är på ett allmänt plan kanske viktigast att man vill inrätta en ny myndighet, Sveriges språkråd. Språkrådet ska följa hur språksituationen utvecklas i Sverige, inte bara för svenskan, och göra vad det kan för att omsätta politiken i praktiskt arbete. Sverige har tidigare inte haft någon språkvårdande myndighet; Svenska språknämnden är formellt sett en förening som får statsstöd och står under viss statlig kontroll. Enligt utredningens förslag skulle den nya myndigheten överta Språknämndens nuvarande uppgifter, men därtill åta sig åtskilliga andra, t.ex. övervaka att minoritetsspråkstalares rättigheter tillgodoses, att eventuell språklagstiftning efterlevs eller att den språkteknologiska forskningen förmår att förse Sverige med avancerade översättnings- och språkstödsprogram.

De omedelbara reaktionerna på utredningen var i stort sett positiva. I den mån det sattes frågetecken kan de sägas bero på myndighetsskräck och stark tilltro till engelskan. I liberala Expressen, den näst största kvällstidningen, sammanfattade en ledarskribent den hållningen ganska väl: «Svenskarna sköter språkvården utmärkt på egen hand. Värnet av svenskan behöver inte förstatligas via lagar och myndigheter. Dessutom finns det all anledning att välkomna och förstärka öppenheten för engelskan.»

Positiva remissvar

Invändningar av detta slag beror nog i huvudsak på missförstånd. Svenskarnas makt över sitt eget språkbruk minskar inte därför en statlig myndighet åtar sig vissa språkvårdsuppgifter. Man kommer inte att en lagstifta om kommatering eller böjningsformer – en i svensk spårkvårdstradition helt orimlig tanke. Svenska Akademien fortsätter att ge ut sin ordlista och är därmed i praktiken den instans som har det starkaste inflytandet över stavningsnormen.

Självfallet bör vi också välkomna engelskan; vi kan inte så mycket engelska som vi tror, framför allt inte i professionella sammanhang. Det kräver planering och eftertanke att se till att engelskan utvecklas parallellt med – inte i stället för – svenskan inom många samhällsområden. I dag finns inte kunskaperna samlade och systematiserade om hur det kan ske. Därmed är det också svårt att sprida dem. Här skulle den nya språkvårdsmyndigheten kunna ha en av sina viktigaste uppgifter.

Alla statliga utredningar i Sverige sänds ut på remiss. Närmare 150 olika myndigheter, institutioner och organisationer remissbehandlade Mål i mun fram till hösten 2002. Remissinstanserna, som hade längre tid på sig att läsa utredningen än dagstidningskrönikörerna, har i huvudsak varit positiva. Nästan ingen tillvitar utredningen anglofobi eller reglerande språkriktighetsnit. Man är nästan alltid sympatiskt inställd till intentionerna att göra Sverige till ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk.

Mestadels instämmer remissinstanserna också i de viktigaste förslagen. Nästan ingen vänder sig mot de allmänna språkpolitiska målen eller tanken att språkfrågor skulle bli ett särskilt politikområde. Språklagstiftningen möter någon gång invändningar. Dels anser en del instanser inom rättsväsendet att det är olämpligt med lagar som – i likhet med den föreslagna lagen om svenska som huvudspråk – bara ger allmänna riktlinjer utan möjligheter till sanktioner och straffpåföljd. Det är dock en ovanlig synpunkt som endast återfinns i fyra, fem remissvar. Lite vanligare är att man önskar en språklag, men vill att den inte bara behandlar svenskan. I så att säga samma paragraf vill man fastställa invandrar- och minoritetsspråkens rättigheter. Också tanken på en särskild språkmyndighet tas väl emot, även om här finns något fler tveksamma röster. Några remissinstanser anser att svensk språkvård fungerar så väl i dag, att organisatoriska förändringar är onödiga. Sådana instanser som håller i statsfinanserna, t.ex. Ekonomistyrningsverket eller Riksrevisionsverket, undrar om Sverige har råd: de samlade statsanslaget till språkvård är i dag ca 9 miljoner kronor (de går framför allt till Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och Terminologicentrum), och ett Sveriges språkråd skulle kosta minst det tredubbla.

Ser man till Mål i muns mer specifika förslag är de närmast berörda oftast positiva, eller åtminstone förstående, i sina remissvar. Universitet och högskolor finner det angeläget att utveckla en parallellspråkig kompetens i både engelska och svenska bland studenter, lärare och forskare. Av det aningslösa fältropet «ju mer engelska, desto bättre», som tidvis hörts från universiteten och Högskoleverket, syns mycket lite i remissvaren. Exempelvis protesterar ingen på allvar mot kravet på att alla doktorsavhandlingar som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska ha svenskspråkig sammanfattning.

Av de stora arbetsmarknadsorganisationerna har endast LO och arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lämnat in remissvar. LO trycker särskilt på att undervisningen i svenska som främmande språk måste förbättras och framhåller att det är viktigt att engelskan inte slår ut svenskan på arbetsplatserna när allt fler företag övergår till svenska som koncernspråk. Svenskt Näringsliv är för en gångs skull enigt med LO.

För ungdomsskolan har Mål i mun bland annat föreslagit ökade satsningar både på svenska som andraspråk och på andra modersmål än svenska. Vidare vill man att svenska ska läsas alla terminer i skolan. Ett gymnasium eller vidaregående skola ska inte som i dag kunna samla all svenskundervisning till de första åren. Ämnesundervisning på engelska, som i dag förekommer bland 3-4 procent av alla Sveriges gymnasister, ska begränsas; den bör alltid utvärderas och får inte inrättas hur som helst.

Lärarnas fackliga organisationer har i allt väsentligt instämt i dessa förslag. Det svenska Skolverket, däremot, går visserligen på utredningens linje i fråga om undervisningen i svenska som andraspråk, men avvisar alla andra förslag för att stärka svenskans ställning i skolan. Skälen är två. Dels bör enskilda skolor ha stor frihet vad gäller till exempel timfördelning och undervisningsformer. Dels bör svenskan egentligen inte ges en särställning. Skolverket skriver: «En modern syn på språk måste enligt Skolverket bygga på att alla språk är lika viktiga. Detta tillsammans med ett individperspektiv, där de egna förutsättningarna för utveckling och lärande blir styrande för utbildningens innehåll och inriktning.»

Tre positioner

Skolverkets remissvar är intressant därför att det står för ett synsätt som finns också på annat håll i språkdebatten. Och det är ju till sist den allmänna opinionen och den offentliga debatten som avgör om en ny svensk språkpolitik ska tränga igenom på allvar – mer än alla lagar, politikområden och myndigheter.

Förenklat kan man urskilja tre positioner. Den första intas av dem som spontant känner sig tilltalade av förslag som folkpartiets. Bor man i Sverige måste man kunna svenska. Punkt, slut. Invandrar- och minoritetsspråk har man inget emot, men i grunden ses de som tämligen onödiga språk som det svenska samhället kan både ha och mista.

Den andra positionen innebär att man med hänvisning till mångspråkighet och globalisering jämställer alla språk i Sverige. Inte bara Skolverket gör så. I debatten om folkpartiets förslag skrev en debattör, historikern Lennart Lundmark, i Dagens Nyheter: «Det går alldeles utmärkt att ordna så att minoriteter kan utöva sin medborgerliga rätt och fullgöra sina medborgerliga skyldigheter utan att de talar majoritetsspråket. Naturligtvis kan de inte komma i fråga för vissa arbetsuppgifter, men på en arbetsmarknad som är mindre inskränkt än den svenska är inte språkfrågan avgörande.» I en artikel i Språkvård 1/03 (Svenska språknämndens tidskrift) diskuterar språkvetarna Sally Boyd och Leena Huss Mål i mun ur ett minoritetsspråksperspektiv. De kommer nära Lundmarks ståndpunkt när de bland annat oroar sig för att lagar som syftar till att svenskan ska kunna användas i alla domäner skulle kunna innebära att minoritetsspråken trängs undan: «Ska t.ex. en kommunal tjänsteman i Kiruna kunna åberopa denna rätt när hon kommunicerar med en kund som föredrar att tala samiska? ».

Den tredje positionen är Mål i muns: alla medborgare har rätt till språk, både modersmålet och det svenska majoritetsspråket. Svenskan har en särställning därigenom att den som ska hävda sig i det svenska samhället måste kunna språket bra. «Att alla ska ha kunskaper i svenska blir ett led i arbetet för demokrati », som Mål i muns huvudsekreterare, Björn Melander, skriver i ett svar till Boyd och Huss i Språkvård 1/03. En sådan särställning behöver inte innebära försämrad ställning för minoritetsoch invandrarspråk. Hotet mot svenskan kommer ju på intet sätt från det hållet. Nej, det är engelskan som hotar att tränga ut svenskan inom en del centrala högprestigeområden. Varje rimlig ng av Mål i muns förslag gör också klart att engelskan är det enda språk som viss mån kan se sig attackerat av utredningsförslagen, menar Björn Melander. Han antyder till och med att utredningen nästan överskred sina direktiv när den på flera ställen gav uttryck för att alla modersmål i Sverige, vilka de än är, måste få stöd.

Vilken av dessa tre linjer som kommer att bli den dominerande i svensk språkpolitik vet vi inte. Remissvaren på Mål i mun har alltså lämnats in, och för närvarande arbetar Kulturdepartementet med en så kallad proposition utifrån utredningsbetänkande och remissvar. Vad som står i den får vi veta vintern 2004, då den läggs fram i den svenska riksdagen. De beslut som riksdagen då fattar kan sedan sättas i verket 2005.

Men som sagt: riksdag och regering skapar aldrig ensamma ett nytt språkklimat. Avgörande är språkanvändningen i den svenska vardagen och de attityder till språk som växer fram. Debatten under det närmaste året kan därför bli mycket viktig.

-- Olle Josephson har siden år 2000 vært leder av Svenska språknämnden og var tidligere dosent i svensk ved Stockholms universitet.